Missade solen ännu en gång. Skivan går på tomgång, man hör inte längre musiken, tankarna är så ingrodda att man knappt hör sig själv. Blåmärken överallt, vart kommer de ifrån? Inte ens ingen vet. Mig äger ingen, ändå är kroppens vitalaste organ bakom galler och lås.

Bekännelser; det var ett helvete. Kala rum, kall atmosfär, sönderrivna väggar i bleka toner av orange. Onda och goda förvanskade varelser vandrandes längst korridoren. Människor som dragits ut ur sina mödrars vaginor och välkomnats till denna jord, var hälsad. Lika blodigt och slemmigt blev det tjugo eller trettio, kanske till och med femtio år senare.

  Apati, sömnlöshet, gravt insjunkna i sig själva. Ett sinne som tagit sig i ansiktsform, skapats till den man är. Som nu visar sig för allmänheten. En demon är lös. En absent tillvaro av någonting som ej har skett utanför vår värld.

Vad nu? Vad näst? Släpar hela kroppen genom atmosfären och tappar allt. En smäll i thorax vars smärta inte släpper när det egentligen bara är sanningen som knäcker.