Jag ringde ett samtal till min mor för att diskutera helgens planer och vad vi skulle äta till middag när jag på andra sidan luren får höra något fruktansvärt; i en ton som inte ens går att beskriva.
”Rita har blivit skjuten, hon är död!"
   Min värld svartnade och jag drog mig i håret och slog näven i spegeln för att få ett grepp om vad som precis meddelats.
   Allas vår solstråle, energiknippe, underbaraste och älskade kusin hade kallblodigt skjutis ihjäl i ett garage i Axelsberg en lördageftermiddag den 13:e september mitt på ljusa dagen.
   I år har det gått ett år. Jag minns när jag stod vid porten helt paralyserad utanför hennes trapphus med hennes närmaste vänner och sa att tiden snart skulle rinna iväg och att vi skulle bli äldre och åren försvinna. Men minnena bleknar inte för det, dem blir starkare.
   Nyheten kom som en ordentlig smäll. Jag befann mig en mil bort från henne och familjen. Jag hoppade in i närmaste taxi och föraren förstod direkt att någonting inte stod rätt till, så han gasade på ordentligt på E4:an.
   Det var en mörk höstkväll 2014 med en fullmåne som stod i sin närmaste elliptiska bana; jag stirrade hålögt mot stjärnhimmelen. Väl framme tog taxiföraren mig i handen och sa ”Ta hand om dig” utan att ha sagt ett endaste ord under hela resan.
   Det året var ett helvete för mig och mina närmaste. Hon befann sig på fel ställe vid fel tillfälle och hade självfallet ingen aning om att mannen bar ett pris på sitt huvud.
   I mars samma år sköts en mångmiljonär till döds på Djurgården. September samma år mördades mannen som misstänktes för mordet på mångmiljonären i garaget där Rita olyckligtvis råkade befinna sig.
   Några veckor efter mordet avlossas ett flertal skott i en Audi A8 i Sollentuna med automatvapen mot en annan misstänkt inblandat i mordet mot mångmiljonären.
   Jag tror fortfarande inte mina ögon när Aftonbladet visar filmer där kropparna bärs ut på bår, där Expressen skriver artiklar om morden och där kriminologen Leif G.W Persson mer ingående berättar om fallet på Veckans brott och dessutom tar upp henne som ett exempel för hur unga kvinnor råkar ut för liknande händelser. Samma månad Rita blev 23 år gammal kom att bli månaden hon sänktes i jorden. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många blommor som jag gjorde på hennes begravning. Kyrkan var överfull, hennes bror beräknade att det var cirka 300 besökande.
   Morden jag läser om är otänkbara i samhället vi bor i; men det sker, det fortsätter att inträffa och ingen förändring kommer att ske om ingenting görs åt detta. Men hur? Hur ska vi stoppa människor med mördarinstinkter och från att bära skjutvapen?
   Sverige tillhörde år 2010-2014 ett av världens 11:e största vapenexportörer. Hur mycket av dessa mindre portabla vapen stannar kvar i landet och säljs vidare via den svarta marknaden?
   Din granne runt hörnet kanske äger ett av mordvapnen. Hämndlystna psykopater finns runt hörnet.
   Samma kväll sitter jag hemma hos hennes familj och stirrar rakt genom teverutan, huset är tyst av sorg och ett barnprogram visas på svenska utan ljud och undertexter. Hennes mamma sitter knäpptyst bredvid mig. Plötsligt dyker en undertext upp utan att ha någonting att göra med programmet där det står ”Jag älskar dig mamma”. Jag är inte typen som tror på det övernaturliga, men just när någon går bort som står en så nära så letar man efter alla olika sorters tecken för att finna tröst.
   De första månaderna var horribla. Jag kan inte tänka mig vad hennes familj kämpar sig igenom. Att förlora ett barn, en syster. Ett mord så chockerande att det inte ens går att acceptera att hennes namn står inristat på en gravsten. Det finns inte i min värld, det är svårt att acceptera när oskyldiga går bort på ett sådant vis.
Älskade Rita M. Hovsepian rycktes brutalt ifrån oss. Må du vackraste ängel vila i frid.

17/11-2015

Eileen L.H