Människor; vart skall vi börja? Ni som har bristande respekt för era medmänniskor, ni är bara så fruktansvärt sorgliga. Däremot upplever jag världen fullkomligt annorlunda i ett par skyhöga klackar. Helt plötsligt blir jag av värde i ert sällskap. Ni långväxta varelser där ute, ja jag tänker dra alla över en kam; se för i helvete upp för oss som står några centimeter längre ner. Jag och mina 162cm har fått nog av knuffar och armbågar från er. Är ni fullständigt blinda? Jag hatar era förbannade armbågar och väskor som nuddar och slår till mig, jag skall med nöje knipsa av era hälsenor. Personen som fick bägaren att rinna över var ingen mindre än Filip Hammar och jag hade ett par converse på mig.
Jag befinner mig på ett event för ett journalistiskt-uppdrag. På gästlistan står inte +1 så jag dyker upp ensam. Står där och beskådar showens sega start, tar mig en drink för att låtsas se upptagen ut. Människor går fram och tillbaka över den trånga ytan; tills Filip kommer rusande och slår till mig, utan att be om ursäkt. Jag har alltid beundrat honom och hans program, men nu känner jag endast avsmak. Dessa knuffar kommer alltid som en chock och helt plötsligt är förövaren spårlöst försvunnen, därmed blir det sällan någon konfrontation.
Situationer som dessa känns som dragna ur en ungdomsfilm. Värst var blogawards 2008(?) bland alla hormonstinna ungdomar inklusive mig själv. Be snällt om ursäkt eller fortsätt leva ett liv som en avskyvärd människa. Det är tufft att vara kort i en stor värld.
Blir alltid så nostalgisk av att logga in på bloggen, blickar runt lite; läser gamla kommentarer; önskar att jag aldrig hade slutat skriva; men ändå lättad över att jag inte ventilerade vidare. Textraderna har istället fyllt mina anteckningsböcker som gömmer sig i nattduksbordet. Jag funderar på om det är dags. Vad väntar jag på egentligen? Vi får se vad sommaren kommer upp med för bravader.
